Etapp 8

Starten på den sista etappen av årets Trans Alp var neutral med 10 km och nerförsbacke. Det var kallt. För första gången under Trans Alp frös jag, men mycket snart fick jag värmen upp då det första motlutet började.
Vi åkte uppför i maxfart för att få lite tidsdifferans ifall något skulle hända i den påföljande nedförsbacken. Vi ville inte bli tvingade att åka utför med våra konkurrenter hack i häl. Allt gick bra idag.

Vi cyklade med i en lämplig stor grupp av cyklister med pasande tempo under etappen. Jag var lite rädd för hur den sista nedförsbacken skulle vara. Det var en mycket stenig nedförsbacke. Jag behärskade underlaget ganska bra och de sista 5 km var i jämn terräng och det var bara att rulla på mot målgången.
Det har varit en hård vecka och nu kommer jag att behöva några dagar vila för att återhämta mig.

Etapp 7

Äntligen än lättare etapp. Förvånansvärt hur mycket bättre jag känner mig dagen efter en lite lugnare dag. Redan från början bestämde vi oss för att ha en lättare dag. Milena var trött efter att hon försökt köra ifatt oss i flera dagar. Jag var trött efter att ha kört på max flera dagar för att inte tillåta Milena och Heiko att åka ifatt oss.
Etappen var kort, men en massa saker hände oss i alla fall. Jag förlorade en pedal efter första nedförsbacken. Lyckligtvis var det på en planare del. Daniel stannade och även Heiko. De lyckades reparera min cykel och förde mig tillbaka till gruppen vi var i. Ett stort tack till Heiko! Det var inte hans jobb att hjälpa mig, men han gjorde det.
Den längsta klättringen idag var nästan 2200 meter. Vi tog det lugnt, men ibland var det mycket brant och det var omöjligt att åka cykel och spara energi.
I den sista nedförsbacken fick jag punktering. Jag hade en spik i däcket! Det var otur, men båda mixed-teamen stannade och väntade på oss. De visade en sann sportsman anda! Tack till båda lagen!
De sista 50 meterna av etappen blev nästan en katastrof för alla sex av oss som åkt tilsammans. Vi åkte efter varandra och plötsligt var det en bil framför oss. Bilen svängde framför oss vilket fick Jane och Marcus att nästan krocka med bilen. Lyckligtvis hände ingenting! I herrarnas kategori inträffade en motsvarande incident, men konsekvenserna var mycket värre. Den schweiziska lagets Bixx krockade med en bil och fick transporteras till sjukhus.
Trans Alp är ett speciellt etapplopp med mycket dramatik, men ibland tror jag det är alldeles för farlig. Det finns lag som kämpar för seger och banan inte är stängd för trafik. Det blir för farligt ibland. Vi har haft tur att inget egentligen har hänt fram till nu. Jag hoppas att inget tragiskt skulle hända innan det blir några förändringar. Arrangörerna borde verkligen sätta sig ner och tänka igenom detta med säkerhet. Jag anser att vi cyklister borde protestera och göra arrangörerna mera uppmärksammade av säkerheten.

Etapp 6

Dagens etapp var inte lätt. En hel del klättring i bergen och en hel del med stigar under dagens lopp. Efter sex tävlingsdagar märker man på sig själv att reaktionstiden är längre, man är så sliten. Detta innebär att vi inte tar några risker, vi försöker åka på säkerhet. Dagens rutt var mycket stenig. Idag igen såg vi många lag med punktering.
De sista 20 km var plattland och snabb åkt. Jag lyckades hålla oss kvar i den grupp av män som vi åkte med i. Jag var glad att jag inte gav upp i den otäcka klättringen innan den plana delen. Vi hade också en stark motvind och jag inte måste jobba hela tiden för att se till att inte tappa kontakten med gruppen. Daniel var också så stödjande igen. Att vara den svagare delen i ett team är alltid svårt, men med Daniel är det enkelt. Han pressar mig aldrig, eller vill att jag ska åka snabbare, vilket är mycket viktigt.
I morgon har vi en kort men mycket hård etapp. En hel del klättring väntar på oss igen. Jag hoppas att mina ben kommer att vara redo för det i morgon, för närvarande de är mycket trötta.

Etapp 5

Jag är så trött! Vi hade en sen frukost i Livigno, eftersom hotellet vägrade att betjäna en tidigare frukost. Att äta kl. 7.30 är lite för sent, ävenom vi bara käkade en lätt frukost,  när starten är kl 9. Jag kände av frukosten i magen under den första klättringen uppför. Jane Nuessli cyklade alldeles för snabbt för mig och för den första timmen försökte vi åka ifatt dem, hela tiden med dem 100 meter framför oss. Jag hatar att kämpa för att jaga ikapp, särskilt när jag har en dålig dag.
Nästa klättring var jobbig med en massa lösa stenar och jag mådde fortfarande illa, men cyklingen var redan mycket bättre.
I nerförsbacken fick jag punktering. Jag tänkte hela tiden från början att i dag är inte rätt dag för att ha mekaniska problem. Snabbt en ny innerslang på hjulet och framåt! Vi lyckades åka ikapp Jane och hennes team-partner i samma  nedförsbacke. Jag måste ha kopplat bort min hjärna ett tag när vi började jaga, så fort åkte vi.
När vi började klättra upp Mortirolo hade vi  3minuter och 20 sekunder upp till Milena och Heiko. Jag trampade min cykel så fort jag kunde. Vi ville åka ifatt dem. Efter 5 km hade vi åkt ifatt ledarna.
Från denna stund åkte vi tillsammans fram till målgången.
Jag hoppas att morgondagen inte blir en lika smärtsam dag. Hoppas jag kommer att återhämta mig till i morgon.

Etapp 4

Vi kom i mål Livigno i dag. Dagens etapp var inte lätt, men jag kände igen motluten och bergen vi skulle passera och det hjälpte mig mycket. Jag visste var det var viktigt att spara energi och kunde avsluta etappen utan att känna mig alltför trött.
Vår taktik i dag var att ta det lugnt i början. Vi cyklade uppför den första dalen i ett behagligt tempo. Milena och Heiko hann ifatt oss i första nerförsbacken och vi fortsatte tillsammans med dem.
I den andra långa uppförsbacken på dagen fick Milena det jobbigt och vi fick upp en lucka som växte lite hela tiden.
Det kändes bra idag och etappen kändes inte alls vara för tung heller. Imorgon kommer det däremot att bli tufft! Vi kommer att åka upp Mortirolo Passet, en välkänd bergsetapp från Giro d’Italia. Det kommer att bli spännande!

Etapp 3

Vi har ett så fint hotell här i Scuol. Jag vet också att maten kommer att vara bra här. Scuol är känd för att ta väl hand om Trans Alp cyklister.

Dagens etapp ville vi åka med ett lättare tempo för att ge tillfälle till bättre återhämtning för kroppen. Jag visste också att klättringen upp till Idjoch kommer att bli svår även med ett lättare tempo i benen. Så för första gången under denna tävling använde jag den minsta kugghjulet i centrallagret för att kunna hålla kadensen hög hela tiden. Tekniken både på cykeln och i benen fungerade utmärkt. Vi var det första mixed-teamet på toppen och vi stannade kort för en stund för att sätta på våra vindvästar inför backen utför. Det var ett bra beslut eftersom det var ganska kyligt uppe på 2700 meters höjd. När den andra stigningen för dagen började kunde vi se Milena och Heiko bara en halv minut bakom oss.

Jag bestämmer tempot i vårt lag och jag försökte göra mitt bästa för att hålla jämna steg med några andra lag som fanns på banan framför oss. Jag kände igen de sista 30km av etappen och visste att det skulle vara en fördel att åka med i en grupp av cyklister. Efter nerförsbacken på berget var vi ihop med ett team från Norge. Ibland var det svårt för mig att komma över mindre backar under etappen utan att tappa kontakten med den lilla cykelgruppen vi var med i. Jag fick ta i ordentligt för att hänga med. Mina erfarenheter från cykel på landsväg hjäper mig mycket just under dessa prövningar.
Nu ska jag studera morgondagens etapp och dess profil. Det tycker jag är väldigt viktigt, då behöver jag inte möta några obehagliga överraskningar under själva etappen såsom en oväntad 20% brant stigning.

Etapp 2

Det är en sådan lyx att tävla i mixed-serien. Jag behöver aldrig åka först och göra allt arbete. Ibland tror jag att det måste vara svårt för Daniel att alltid kämpa mot vinden. Speciellt idag när vi åkte solo tillsammans nästan hela tiden. Han klagar aldrig även om jag är ganska långsam jämfört med min partner i nerförsbackarna. Han påminner mig ofta om vikten att äta och dricka med jämna melanrum. Bra! Jag blir blir väl omhändertagen under vår framfart i etapperna.
Efter etapperna har Andrea och hennes man lunchen klar för oss. En sådan tjänst! Ett stort tack till dem! Maten smakar så gott. Ser redan fram emot att äta lunch efter morgondagens etapp.
Nu ska jag slappna av och titta på tysk friidrott på TV. Perfekt och avkopplande program före middagen och prisutdelningsceremoni.

Transalp, etapp1

Jag kände igen dagens etapp från 2 år tillbaka.Det året tävlade jag i par med Alison Sydor och vi förlorade kontakten med varandra halvvägs in i loppet. Någon hade flyttat ruttmärken på etappen och hälften av åkarna tappade bort sin partner under etappen. I år tävlar jag i mixed-kategorin tillsammans med min lagkompis Daniel Gathof, eftersom min gode vän Alison tyvärr lagt av sin cykelkarriär. (Alison, jag saknar dig!). I uppförsbackarna bestämmer jag vår hastighet och i jämn terräng försöker jag spara så mycket energi som möjligt genom att cykla i draget på Daniel. Det är inte alltid lätt att åka i en grupp med starka män, särskilt de korta uppförs backarna blir ofta en tuff prövning. Men det gör etappen lättare om jag kan sitta med i gruppen.

Vi vann den första etappen och har lite mer än 5 minuter på Rothaus Cube som är på andra plats med Milena Landtwing och Heiko Gutmann. I år verkar det vara en rättvis kamp för total segern. Både Milena och jag är emot “dra och skjuta” på som var mycket vanligt bland mixed-teamen tidigare, männen ofta drog och sköt på damerna, vissa lag även använde rep för att bogsera fram damerna! (Före starten var jag lite rädd för att loppet skulle påverkas av detta konstlade system för att öka parens framfart).

Nu ska jag försöka sova lite innan jag får massage. Vårt team tar så bra hand om oss cyklister. Vi behöver bara tänka på att cykla så fort som möjligt.

Etapp 3 Pfronten – Sonthofen

Sitter i bilen på väg hem. Jag kom inte i mål på etapp 3. Efter den andra klättringen var jag med i en masskollision. Jag var i tredje position då det inträffade. Cyklisten framför mig kraschade. Jag brukar ha ett par meter säkerhetsavstånd till nästa cyklist så att jag har lite tid att reagera om något händer. Dessa metrar hjälpte inte denna gång att förhindra fallet. Cyklisten framför mig föll i nerförsbacken och hans cykel flög upp på vägen igen framför mig. Jag kunde inte undvika kollisionen. Några fler cyklister kom sedan över mig, inklusive Elsiabeth Brandau.

Jag steg upp, märkte jag vänster knä värkte lite. Jag hade fallit, men inget blod, så allt bra tänkte jag. Elisabeth verkade ha något problem med sin cykel. Jag ville inte fortsätta innan hon kunde göra det. Det skulle ha varit osportsligt mot henne. Jag väntade på henne när hon kontrollerade och fixade till hennes bakhjul under tiden hade jag tid att kontrollera min egen kropp.
Jag blev hysterisk och chockad när jag såg det långa och djupa såret på mitt vadben. Jan från Team Texpa Simplon kom fram till mig och bad mig att lägga mig ner på rygg och försökte lugna ner mig. Elisabeth hade ett första hjälp paket med sig och med det gjordes ett bandage runt mitt vadben. När jag låg där på marken märkte jag hur vissa kvinnliga cyklister passerade oss. Osportsligt tyckte jag att åka förbi cyklisten med ledartröja som var med och hjälpte till vid en olycka. Jag sade åt Elisabeth att fortsätta tävlingen. Från Elisabeth en underbar gest att hjälpa mig och ge mig första hjälpen. Jag kommer aldrig någonsin att glömma det!

En annan manlig cyklist, Falk, cyklade upp på toppen av berget för att få lite hjälp. Jan stannade hos mig och snart hade jag ambulanspersonal där. De kom med motorcyklar. De började ge mig dropp. Nu återstod bara att vänta på helikoptern för att hämta mig. Den kom, men det fanns inte utrymme för helikoptern att landa. Det innebar för mig att vara förpackade på en bår som skulle hissas upp till helikoptern. Jag var jätte rädd, men jag litade på mäniskorna som har till sitt yrke att rädda människoliv. Ändå var jag glad över att vara inne i helikoptern efter hängande i luften en stund och tittar uppåt på rotorbladen.

På sjukhuset röntgades mitt ben och till slut syddes såret ihop.

Jag är ganska tom i huvudet just nu. Jag kommer aldrig att glömma de människor som fanns där med mig och hjälpte mig. Det var ett svårt ögonblick! Jag visste inte hur illa jag hade skadat mitt vadben. Fantastiskt med denna hjälp och stöd ute i ödemarken, uppe i bergen. Jag kommer aldrig att glömma alla dessa människor som pratade med mig och höll min hand och försökte bara lugna ner mig. Tack!

Etapp 2 Lermoos-Pfronten

Riklig nederbörd på morgonen, men 10 minuter före start slutade regnet. Ett under! Banan hade fått en aning annan sträckning på grund av den rikliga nederbörden under de senaste 48 timmarna.

Snabbt tempo direkt i starten. Inte så mycket branta uppförsbackar idag. Det tycks passa mig bättre nu när jag har sjukt ben, har lättare att återhämta mig och hålla hög kadens i benen. Visst gör det ännu ont i benet men på något sätt lyckades jag idag cykla med i samma grupp som Elisabeth Brandau.

Det gick fort idag hela tiden. Jag hade känslan av att cykla på max hela tiden, men ville testa mig hur länge jag klarar av att hålla högt tempo och hur länge Elisabeth klarar av att cykla i denna höga hastighet. Hon vek sig inte vid något tillfälle. Hon är stark och förtjänar sin seger på etappen.

Tyvärr blev det en sur eftersmak efter dagens etapp. Hon fick en varning av organisationen i tävlingen, eftersom hon hade med sig manliga hjälpryttare. Jag förlorade 3 minuter åt henne på de sista 15 km som gick nerför. Jag fick kämpa ensam, mätaren visade 48 km/h och hon kunde lätt rulla in mot mål. Jag tyckte inte heller om att hennes hjälpryttare bar på hennes vattenflaskor. De skulle ha givit henne dricka bakom min rygg så jag slapp se detta framför mig?

Hon är i alla fall en stark cyklist och skulle säkert klara av att vinna utan hjälp av andra. Hoppas hon lär sig någon dag. Hon har cyklat i tävlingar flera år och borde veta vilka regler som gäller i loppen. Hon har varit med länge och motsvarande situationer har förekommit också tidigare.

Kanske ni tycker jag är missnöjd och därför nämner denna incident. Ja, missnöjd på så sätt att hon är en stark cyklist som förtjänar att vinnaoch hon kan vinna utan att använda sig av medryttare i tävlingen. Det känns orättvis mot andra cyklister i damklassen. Om hon visar att hon kan segra utan hjälp av medryttare de följande två etapperna kommer hon att vinna tillbaka mitt respekt för henne. Hoppas det blir så.