Sitter i bilen på väg hem. Jag kom inte i mål på etapp 3. Efter den andra klättringen var jag med i en masskollision. Jag var i tredje position då det inträffade. Cyklisten framför mig kraschade. Jag brukar ha ett par meter säkerhetsavstånd till nästa cyklist så att jag har lite tid att reagera om något händer. Dessa metrar hjälpte inte denna gång att förhindra fallet. Cyklisten framför mig föll i nerförsbacken och hans cykel flög upp på vägen igen framför mig. Jag kunde inte undvika kollisionen. Några fler cyklister kom sedan över mig, inklusive Elsiabeth Brandau.
Jag steg upp, märkte jag vänster knä värkte lite. Jag hade fallit, men inget blod, så allt bra tänkte jag. Elisabeth verkade ha något problem med sin cykel. Jag ville inte fortsätta innan hon kunde göra det. Det skulle ha varit osportsligt mot henne. Jag väntade på henne när hon kontrollerade och fixade till hennes bakhjul under tiden hade jag tid att kontrollera min egen kropp.
Jag blev hysterisk och chockad när jag såg det långa och djupa såret på mitt vadben. Jan från Team Texpa Simplon kom fram till mig och bad mig att lägga mig ner på rygg och försökte lugna ner mig. Elisabeth hade ett första hjälp paket med sig och med det gjordes ett bandage runt mitt vadben. När jag låg där på marken märkte jag hur vissa kvinnliga cyklister passerade oss. Osportsligt tyckte jag att åka förbi cyklisten med ledartröja som var med och hjälpte till vid en olycka. Jag sade åt Elisabeth att fortsätta tävlingen. Från Elisabeth en underbar gest att hjälpa mig och ge mig första hjälpen. Jag kommer aldrig någonsin att glömma det!
En annan manlig cyklist, Falk, cyklade upp på toppen av berget för att få lite hjälp. Jan stannade hos mig och snart hade jag ambulanspersonal där. De kom med motorcyklar. De började ge mig dropp. Nu återstod bara att vänta på helikoptern för att hämta mig. Den kom, men det fanns inte utrymme för helikoptern att landa. Det innebar för mig att vara förpackade på en bår som skulle hissas upp till helikoptern. Jag var jätte rädd, men jag litade på mäniskorna som har till sitt yrke att rädda människoliv. Ändå var jag glad över att vara inne i helikoptern efter hängande i luften en stund och tittar uppåt på rotorbladen.
På sjukhuset röntgades mitt ben och till slut syddes såret ihop.
Jag är ganska tom i huvudet just nu. Jag kommer aldrig att glömma de människor som fanns där med mig och hjälpte mig. Det var ett svårt ögonblick! Jag visste inte hur illa jag hade skadat mitt vadben. Fantastiskt med denna hjälp och stöd ute i ödemarken, uppe i bergen. Jag kommer aldrig att glömma alla dessa människor som pratade med mig och höll min hand och försökte bara lugna ner mig. Tack!
