Äntligen än lättare etapp. Förvånansvärt hur mycket bättre jag känner mig dagen efter en lite lugnare dag. Redan från början bestämde vi oss för att ha en lättare dag. Milena var trött efter att hon försökt köra ifatt oss i flera dagar. Jag var trött efter att ha kört på max flera dagar för att inte tillåta Milena och Heiko att åka ifatt oss.
Etappen var kort, men en massa saker hände oss i alla fall. Jag förlorade en pedal efter första nedförsbacken. Lyckligtvis var det på en planare del. Daniel stannade och även Heiko. De lyckades reparera min cykel och förde mig tillbaka till gruppen vi var i. Ett stort tack till Heiko! Det var inte hans jobb att hjälpa mig, men han gjorde det.
Den längsta klättringen idag var nästan 2200 meter. Vi tog det lugnt, men ibland var det mycket brant och det var omöjligt att åka cykel och spara energi.
I den sista nedförsbacken fick jag punktering. Jag hade en spik i däcket! Det var otur, men båda mixed-teamen stannade och väntade på oss. De visade en sann sportsman anda! Tack till båda lagen!
De sista 50 meterna av etappen blev nästan en katastrof för alla sex av oss som åkt tilsammans. Vi åkte efter varandra och plötsligt var det en bil framför oss. Bilen svängde framför oss vilket fick Jane och Marcus att nästan krocka med bilen. Lyckligtvis hände ingenting! I herrarnas kategori inträffade en motsvarande incident, men konsekvenserna var mycket värre. Den schweiziska lagets Bixx krockade med en bil och fick transporteras till sjukhus.
Trans Alp är ett speciellt etapplopp med mycket dramatik, men ibland tror jag det är alldeles för farlig. Det finns lag som kämpar för seger och banan inte är stängd för trafik. Det blir för farligt ibland. Vi har haft tur att inget egentligen har hänt fram till nu. Jag hoppas att inget tragiskt skulle hända innan det blir några förändringar. Arrangörerna borde verkligen sätta sig ner och tänka igenom detta med säkerhet. Jag anser att vi cyklister borde protestera och göra arrangörerna mera uppmärksammade av säkerheten.
