Cape Epic 24.3.2008

Jag är mycket glad att kunna rymma iväg från den Europeiska vintern och ta siktet på Kapstaden. Veckan efter WC premiären i Turkiet har varit kall och klimatet har försvårat träningen. Jag lyckades dock få in ett par träningspass som jag tror gjort susen . Ett stort tack till proffscyklisterna som tog mig med på ett par långlänkar på ca 150km i områden runt Freiburg. Utan deras stöd och uppmuntran hade jag nog blivit och sitta framför brasan och bara vilat mig i form…

Nu befinner jag mig på flygfältet och skall strax gå ombord på flyget. Kvällsflyg är i själva verket ganska bekvämt och praktiskt. Jag tog kvällståget från Freiburg hit till Frankfurt kl. 18 och före på dagen så hann jag ta ett återhämtande träningspass med min väninna Hanka Kupfernagel. Incheckningen gick förvånansvärt snabbt och jag träffade också ”Bulls team” här på flygfältet. De är även på väg till apsa cape epic. Hade för avsikt att spendera väntetiden med ”Bulls” men tappade kontakten med dem i och med att ett bombhot utlyste evakuering av området vi befann oss på. Tack och lov var det falskt alarm och situationen redde upp sig. Jag får nog senare träffa pojkarna i Kapstaden och under själva tävlingen. Nu har vi dock olika flyg ner till Sydafrika.

Väl framme kommer jag att stanna första natten i Kapstaden. Vi har planer på att cykla bort styvheten i benen första dagen efter resan med Karl och Stefan samtidigt som vi checkar in närregionen. Hoppas jag orkar trampa i deras tempo. Karl och Stefan har laddat hårt inför denna tävling, ifjol tog de hem totalsegern och deras avsikt är att försvara den i år. I Absa Cape Epic krävs också lite flyt med tanke på punkteringar som kan förstöra etapper, vi får hoppas att vi klarar oss utan större tekniska bekymmer.

Absa Cape Epic går ju ut på att man två och två bildar ett lag som sedan deltar i tävlingen. Min lagkamrat Alison är redan i Syafrika sedan några dagar tillbaka. Hon har lovat att organisera allt för oss medan hon väntar på mig. ”Team Bulls” i sin tur har lovat oss att bistå med hjälp med transporten ner till Knysna på onsdagen. Återkommer snart med fler rapporter. Nu skall jag göra mig klar för nattflyget till Sydafrika!

Cape Epic 7.4.2008

En dag och två nätter har gått sen jag körde i mål i Cape Epic 2008. Att beskriva hur det känns är svårt, jag är ganska så utmattad både mentalt och psykiskt. När jag tänker tillbaka på etapperna finns det såväl goda och mindre bra minnen i baggaget. Vyerna och landskapet var vackert men för att vara ärlig blev det inte så mycket tid för att beundra den sidan av loppet. Jag tänkte ofta på bilderna från tidigare års Cape Epic tävlingar och tänkte vilken upplevelse att få se dessa platser. Men en tävling är alltid ändå något annat än sightseeing.

Det fanns också en hel del kritik om loppets längd. Jag tror man inte kan göra loppet något längre, åtminstone vad gäller damerna. Det blir svårt för arrangörerna att locka fler deltagare i damklassen om loppet förblir såhär extremt. Det är två vitt skilda saker att åka sakta än att pressa ur sig max hela tiden. Nu känns det som jag behöver en lång period med återhämtning efter denna prestation och jag har 20 års träning bakom mig.

Det blir intressant att se när jag känner mig återhämtad. Nu skall jag koppla av, sköta om mina skador i lugn och ro. Min axel är ok, inget brutet. Bara axeln blir bättre tänker jag bege mig till någon backe för att åka skidor. Cykeln får vila en tid nu. Dessa 10 dagar i cykelsadeln var en aning för mycket för mitt huvud och kropp…

Cape Epic 5.4.2008

Cirka 12 timmar har gått sedan vi gick över mållinjen i årets sista etapp av Cape Epic. Jag har sovit i en timme. Jag har hemska smärtor för tillfället. Etappen gick väl hela vägen och jag var så försiktig i alla nerförsbackar för att inte köra omkull. Min förmåga av att behärska cykeln var 0 efter 900 km i öknen och bergen. Jag lyckades att undvika köra omkull under själva etappen. Efter målgången körde jag, helt slut som jag var, omkull. Jag fattar inte vad som hände, men kanske du sett bilder på mig liggandes på marken vid målfållan? Min axel fick sig en smäll och läkarna på plats sade att axeln bör röntgas. Det var en massa ståhej efter målgången och allt drog ut på tiden. När jag äntligen kom fram till sjukhuset så hade röntgenavdelningen stängts. Imorgon är den också stängd men just nu värker axeln så mycket att jag absolut måste få medicinsk vård imorgon. Brist på värkmedicin gör saken svårare för tillfället. Hur kunde det gå såhär?

Jag gick också miste om festen igår kväll. Jag var där för att ta del av middagen och fick äta villebråd. Antilop kött bjöds det på, vild smak skulle jag beskriva köttet med men väldigt gott var det. Efter måltiden och prisutdelningen kunde jag inte stanna kvar något längre. Mina smärtor i axeln blev för stora! Igår fick vi också tillfälle att flyga med helikopter vid tävlingsplatsen – wow det var en upplevelse….

Cape Epic 4.4.2008

Du upplever så många känslor som kastar från upp och ner på en. Ibland vill du bara sätta dig ner och gråta. Så har det varit de senaste två dagarna. Varje gång vi står inför en klättring har jag lust att sätta mig ner. Motsvarande upplevelse har jag känt att några gånger tidigare i min karriär i Giro d’Italia och Tour de France. Mot slutet av stora etapplopp har du känslan av att du bara måste gå ut och göra ditt jobb. Krafterna håller på att ta slut. Vi har nu avverkat 900 km på terrängcykel, nu återstår 68 km av loppet. En sista ansträngning väntar.

Alison har hjälpt och stöttat mig enormt. Hon känner mig så pass bra att hon vet när det är jobbigt för mig. Hon ger mig krafter, uppmuntrande ord som ”come on you can do it”. Det tycks hjälpa. Jag har vägrat att ge upp trots att kroppen värker.

Dagens etapp var som de tidigare. Vi går ut med full fart tills vi hittar en grupp som cyklar i ”vårt” tempo och stannar i den tills vi når målet. Dagens etapp innehöll också en nerförsbacke som gick längs en stig. Stigen passade inte min körteknik. Att hålla cykel under kontroll har blivit svårare hela tiden. Mina händer är fulla med blåsor. Vi försöker undvika misstag och som den mera försiktiga åkaren i vårt lag bestämmer jag takten i nerförsbackarna. Det vore dumt att riskera och köra för fort och krascha med en ledning på 1,5 h.

Imorgon har vi den kortaste etappen i tävlingen. Vi skall ändå klättra 1800 meter. Hoppas vi kan ta det relativt lugnt och låta Kapstaden och ”Table mountain” hälsa oss välkomna allt som vi närmar oss det slutgiltiga målet. Starten går 8.30 imorgon. Väckningen äger rum 6.30. Jag slår vad om att jag ändå vaknar kl. 5 …..

Cape Epic 3.4.2008

På morgonen kändes det bättre än igår. Jag hade återhämtat mig, eller rättare sagt återhämtat mig så pass mycket som det nu går vi det här laget i Cape Epic. Starten gick i lugnare tempo, det passade mig perfekt. Trek flickorna gav efter ganska snabbt och vi kom att åka i en bra grupp med lämplig tempo. Med oss hade vi top 2 mix lagen (man + dam bildar ett lag).

Halvvägs i loppet var det dags att klättra uppför berget på dagens etapp. Man såg en skogsväg slingra sig uppåt och det kändes jobbigt. Det var bara att bita ihop, det ända sättet att ta sig fram var att besegra motlutet. Vi trampade på med jämn fart och efter en stund kunde vi konstatera att vi passerat bergskrönet.

Efter sista depån på etappen hittade vi oss i en grupp med manliga cyklister. När vi cyklar med män får vi oftast märka att de respekterar oss som cyklister. De litar på en och gruppen blir mera kompakt och då får man också större nytta av att ligga i lä från vinddraget. Samtidigt vill man i e sån här lagtävling ligga nära intill sin lagkamrat, man vill liksom ha koll på varandra under etappen. Sista 45 km var ganska sandiga vägar men platt terräng. Vi vann idag etappen. Vår prestation idag var det kanske bästa hittills under denna tävling. Två dagar kvar i tävlingen. Etappen lär bli lite kortare nu i slutet men backar lär det finnas gott om ännu i Cape Epic…

Cape Epic 2.4.2008

Klockan 5 på morgonen när det var dags att stiga upp ville jag bara fortsätta att sova. Men det vara bara att stiga upp, äta lite gröt och lite annat som jag lyckades få i mig. Klockan 7 gick startskottet och min motivation för tävlingen var nere. Det sades att detta kommer att bli en lättare etapp på bara 146 km med mindre stigningar. Halloo!! Är det lätt att cykla nästan 150 km i terräng dag efter dag? Hur som helst avståndet på etappen var det längsta jag cyklat på terrängcykel någonsin. Jag är inte stolt över det, varför skulle jag skryta med det? Att cykla 150 km i terräng femte dagen i sträck gör det ju till ren idioti.

Jag ville ta det lugnt idag. Tyvärr fick vi tre gånger punktering och hamnade att jaga täten i flere repriser. Två gånger lyckades vi hämta in försprånget men vid tredje punkteringen hade vi bara 12km till mål och förlorade till slut med 2 minuter till Trek. De sade att de hade flyt i och med våra punkteringer och kunde ”stjäla” etappsegern från oss.

Nu leder vi med 56 minuter. Hoppas vi undviker tekniska problem i framtiden för det blir jobbigt att försöka jaga in försprånget till täten. Nu känns det som att cykla långsamt ibland också blir jobbigt. Nu handlar det mera och mera om att klara etappen i mål än att åka tävling mot konkurrenterna. Höjdpunkten idag var att få se en livslevande antilop. Vi cyklade förbi en insjö där det påstods att det fanns krokodiler – skrämmande tyckte jag.

Nu skall jag söka mig i säng. Imorgon väntar en ny dag på terrängcykeln. Vi anländer också till havet imorgon, hoppeligen blir det lite svalare..

Cape Epic 1.4.2008

Mitt huvud känns tom på tankar. Jag är utmattad. Hettan i Afrika tär på krafterna. För tillfället ligger jag i skuggan av ett träd och en svalkande bris gör livet lite lättare. Vår husbil är på dagen som en finska sauna men på natten är det tack och lov svalare. Efter avslutad etapp vill jag bara ta det lugnt och vila mig. Vi äter lunch, oftast pasta, potatis, grönsaker, tonfisk och ägg. Måste givetvis tanka mer energi för följande etapp nästa dag. Massage för att försnabba återhämtningen hör till programmet liksom tupplur, middag och pris ceremonin kl. 18-19. Redan klockan 20 söker vi oss i säng, sömn är bäst för återhämtningen.

Dagens etapp var fartfylld till en början. Jobbigaste var för mig den första och sista timmen av etappen. De övriga 4 timmarna gick utan problem. I vår grupp ingick topp 2 damlag samt topp 2 mixlag (dam + herr cyklist). Tempot var passligt och för mig var det inte max fart idag. Visst börjar man bli en aning mätt på cykling efter 3 stentuffa etapper och det är inte så kul just nu. Det är ansträngande för ens kropp att utsättas för hettan och den fysiska belastningen. Idag blev vi andra på etappen. Vi har fortfarande en trygg ledning i sammanhanget, 58 minuter till godo till VW Trek team. VW Trek hade en bra dag i dag. Intressant också att notera hur känslorna varierar under etappen upp och ner för oss åkare. Alla har vi våra goda stunder och svaga stunder under dessa långa etapper.

Jag har ofta tänkt på lagen som åker cykel hela långa heta dagen från morgon till kväll. Dessa lag är de verkliga hjältarna och de har all orsak att vara stolta över sina prestationer. Att ta sig i mål på en etapp är redan en stor framgång…

Cape Epic 31.3.2008

Dagens etapp kunde inte ha fått en sämre början än vi hade idag. Början var en mycket snabbcyklad grusväg och efter cirka 2km var vi med i en masskollision. Jag hade inga chanser att väja. Min första reaktion var att hoppa upp på mina fötter, söka reda på mina flaskor och kolla in var Alison fanns. Jag hörde hennes röst och konstaterade att hon också var inblandad i soppan av cyklister och liggande utrustning. Tack och lov skadade vi oss inte och utrustningen led inte av skador heller. Att kasta sig upp på cykel efter en krasch är något som man lär sig inom landsvägscykling. Det är bäst för en själv att bara fortsätta direkt utan att börja kolla in ömma kroppsdelar. Det skulle bara göra saken värre. Eventuella ömmande kroppsdelar och sår märker man av sen på cykeln eller i bästa fall först efter målgången.

Första backen idag var ett tufft motlut men man kunde sitta i sadeln och cykla uppför i en jämn takt. Vi åkte med jämn, god fart och märkte snabbt att våra hårdaste konkurrenter, Trek VW och Dolphin trek, tappade mark till oss. Efter första service depån förvandlades vägen till en stig. Det var kul att cykla längs stigen. Vi hoppades få en skymt av giraffer och antiloper idag men denna önskan besannades inte. Lite besvikna på det var vi efter målgången. Själva etappen för mig var mycket lättare idag. Mindre smärtor i ryggen och knäet. Behandlingen igår kväll tycktes hjälpa.

Tävlingen gick bra för oss idag, nu leder vi tävlingen med 58 minuter. Jag har deltagit i 4 Giro d’Italia och 3 Tour de France. Efter bara tre etapper här i Cape Epic kan jag konstatera att det här är mycket tuffare än någon av mina landsvägs etapplopp. Hela loppet tycks vara en helt fantastisk upplevelse. Att kunna få uppleva detta fantastiska land från cykelsadeln på detta sätt är helt enkelt en obeskrivlig känsla.

Cape Epic 30.3.2008

Jag höll på att dö! Den sista stigningen för dagen var det tuffaste motlutet jag någonsin cyklat. Jag ville stanna, sätta mig ner och ha någon att komma och hämta mig. En helikopter skulle ha varit ända möjligheten i så fall. Hela dagen cyklade vi i ökenterräng och det ända sättet att ta sig därifrån var att trampa i mål…

Starten idag var en mycket mera angenämare upplevelse för mig än igår. Jag kände mig starkare och vi hittade en cyklist grupp som höll ett passligt tempo som tycktes passa oss väl när vi gick in i öknen och de plattare delarna av dagens etapp. Jag var glad att starten gick så pass tidigt kl. 7 i svalare temperaturer för vi visste att vid målgången lovades +39C. Idag så hade jag energi och tid att ta mig en titt på omgivningen under dagens etapp. Landskapet är så vackert här! Men under sista stigningen hade jag inte tid och krafter att se mig omkring. Krafterna höll på att tryta men det var bara att fortsätta pressa sig uppför. Jag tror det tog nästan en timme för oss att cykla de sista 7km uppför. Senare berättade Alison hur vackert det var i sista backen. Hon är perfekt som team kompis, hjälpfull och sporrande hela tiden. Jag har aldrig sett en lika stark kvinnlig terrängcyklist som Alison!

Hur som helst, gårdagens svårigheter blev definitivt historia idag. Dagens etapp gav oss gott med själförtroende. Nu har vi en trygg ledning, men det här är terrängcykling och allt kan hända och förändra loppet. Idag såg vi många lag som fick stanna och reparera däck. Ett etapplopp avgörs först efter att man korsat mållinjen under den sista etappen.

Vad gäller livet i cape epic mobila by för cyklisterna är det hela helt fantastiskt! Vattnet för duscharna transporteras med väldiga tankbilar. Maten här är jätte gott. Köket har kapacitet att mätta ca 2000 personer på morgonen och kvällen. Frukosten inleds kl. 5.30 och middagen serveras från kl. 18 och framåt. Idag när vi gick för att käka middag var det ännu lag som åkte i mål efter dagens etapp. Lunchen åt vi strax efter målgång, sen massage och lite sömn. Nu skall jag gå för att få behandling för nedre delen av ryggen och mitt knä. Jag skall på akupunktur behandling, hoppas det fungerar…

Cape Epic 29.3.2008

Motstridiga känslor idag. Det var som att cykla i himlen, Sydafrika är så vackert. Samtidigt hade jag min sämsta dag på terrängcykel jag någonsin upplevt.

Starten gick kl. 7 och det gick undan direkt i början. Alla tycks gå ut med full fart och småningom hitta sig själv i en klunga som går i deras optimala tempo. Det var också vår målsättning, men min dag var inte den bästa. Jag har upplevt motsvarande under min tid som landsvägscyklist men aldrig på terrängcykel. Resan för mig blev att åka maxhastighet under hela långa etappen och farten blev därför bara långsammare och långsammare ju längre tid vi cyklade. Inte ett tillfälle för återhämtning! Enda positiva med en sådan här dag är att man knappast kan få en jobbigare dag i cykelsadeln under detta etapplopp – hoppas jag! Det känns som jag inte kan åka något saktare än idag.

Alison var styrkan i vårt lag idag. Hon gjorde det mesta av jobbet och i stort sett drog mig igenom etappen. Mitt psyke är sådant att det bara inte tillåter mig att ge upp, jag kämpade mot negativa tankar på att kasta in handduken i tävlingen. Etappen vann vi med 10 minuters marginal och många säkert tänker att det var ju en ganska klar etapp vinst. Visst är det så men jag vet att vi kunde ha dragit upp en mycket större segermarginal på etappen om det inte varit min dåliga dag. Jag kan nog göra bättre ifrån mig, det vet jag med mig själv!

Efter målgången åt vi lunch i vår husbil och tog en tupplur efter lite återhämtande massage. Resten av dagen gick åt att se till vår utrustning för morgondagen och sen tidigt i sängs. Väckningen kommer det att bli kl. 5 och kl. 7 bär det av på andra etappen. Det sägs att morgondagens etapp kommer att bli det tuffaste i cape epic historien någonsin. Starten går från en oas och slutar mitt ute i öknen. Det kommer att bli en lång och het dag imorgon…