Trans Germany etapp 7, 7.6.2008 Seiffen

Idag ville jag få slut på etappen så fort som möjligt. Vi har ju 700 km i bilen hem, vi skulle vilja åka iväg så snabbt som möjligt. Vi vann etappen idag och skulle ha varit färdiga att åka iväg hemåt redan kl. 14. Nu sitter jag här i Seiffen och väntar på prisceremonin. Det hör ju till att för de tre bästa att kliva upp på prispallen men det är så frustrerande att vänta i 5 timmar. Vi skulle vara nästan hemma då prisceremonin körs igång. Det är så oproffisionellt och många lag har klagat på tidtabellen. I slutändan är det väl bara jag och Thomas som klagat till organisatörerna av evenemanget. Jag har fått lära mig att säga ut min åsikt och den står jag för. Jag var i ett skede förbannad men det hjälper inte situationen att förbli arg. Jag stiger upp på prispallen och sen kan vi åka iväg hemåt.

Mitt arbete börjar nu på allvar med de viktigaste tävlingarna på kommande inom kort. Tur att min gode vän Uwe Hardter, före detta proffscyklist i b.l.a. Gerolsteiner och träningskompis i Freiburg, har lovat sitta som chaufför i bilen. Då kan jag sova. Jag kan ju börja koppla av nu redan här i Seiffen…..

Trans Germany etapp 6, 6.6.2008 Oberwiesenthal

Nu vet jag var Ertzgebirge ligger. Jag har hört så ofta om detta område, men hade inte riktigt koll på var orten ligger på en karta. Ett fantastiskt område! Igen ypperligt för vintersport.

Jag hann redan besöka hotellets sauna. Kan inte mäta sig med finska sauna standarden. Kastade en hel hink vatten på ugnen men inte blev det tillräckligt varmt så som jag skulle vilja ha det. Om bastuugnen inte är tillräckligt het rinner bara vattnet igenom ugnen utan att förångas. Där fanns en bild och uppmaning att man bara fick kasta tre skopor vatten i taget på ugnen. Det gör vi inte i Finland, där kastar vi massor med vatten på ugnen för att få temperaturen i bastun att snabbt stiga. Hursomhelst, man får nöja sig med den bastustandard som man har tillgång till. I hotellets bastuavdelning fanns också en kallvattens bassäng, tog mig två korta dopp där. Nu känner jag mig avslappnad.

Själva tävlingen var roligare än igår. Fin terräng hela etappen. Mina ben känns som sagt bättre och bättre hela tiden. Testade mig lite genom att cykla i tätklungan med de bästa herr åkarna i de inledande faserna på etappen. Kändes bra. Imorgon sista etappen och sen börjar uppladdningen inför EM. Ser fram emot den tävlingen

Trans Germany etapp 5, 5.6.2008

Solen sken ikapp med oss cyklister i starten idag på femte etappen här i Trans Germany. Jag känner mig verkligen stark för tillfället så det här känns nästen som att vara ute på cykelutfärd. Alison har det jobbigt. Men hon är en fighter och vägrar att ge upp. Jag kan inte hjälpa henne så mycket, hon måste ju i slutändan själv få cykeln att gå framåt. Vi cyklar i hennes takt från dag till dag. Ännu två dagar kvar av detta etapplopp sen kommer de kritiska dagarna vad som gäller finslipningen av formen . Jag har fört diskussioner med min tränare om hur och på vilket sätt jag skall lägga upp träningen inför Europa mästerskapet i marathon i MTB. Måste ge tid för återhämtning, men inte ta det alltför lugnt heller. Men först ska jag cykla denna tävling i mål.

Dagen var ganska tråkig. Det kändes som om etappen aldrig ville ta slut. Det var roligt vid 10 km att säga ”hej” åt Michael Greis när han cyklade förbi mig. Redan vid 20 km hade jag fått långtråkigt, vid 60 km var vi i forna öst Tyskland. Vid matstationerna fanns det massor av barn på plats för att heja fram oss. De räckte ut sina händer och vi klappade ihop våra händer när vi cyklade förbi dom. Det var kul för oss alla. Vid 85 km åkte vi nerför, ingen svår nerförsbacke men jag höll på att åka omkull där. Lite längre ner såg vi våra lagkamrater Carsten Bresser och Daniel Gathof. Daniel ledde cyklarna och Carsten höll sin högra arm. Det visade att sig att Carsten brutit sitt nyckelben. I samma nerförsbacke hände samma olycka för fyra cyklister! Jag stannade upp hos mina lagkamrater för att kolla om de behövde hjälp. Polisen var redan på plats och ambulansen var informerad. Inget jag kunde göra för dem. Jag åkte vidare för att hinna ifatt Alison, hon hade fortsatt nerför backen.
Siste biten på etappen var mycket backig. Med 5 km kvar av etappen kom tandemparet förbi oss. Starkt igen av dem. Det var i korthet dagens etapp. Inte mycket positivt. Carsten och Daniel var tvungna att avbryta tävlingen. Även om dagen kunde ha gått bättre för oss ser jag fram emot de två sista etapperna. Det är etapper på 80 km båda dagarna. Två dagar på MTB och sen hem.

Thomas och Martin leder herrarnas tävling. Hoppas de tidigarelägger avslutningsceremonin på lördagen, annars tror jag de flesta väljer att starta hemresan före festligheterna. Vi tänker åka iväg hemåt med Thomas direkt efter målgången. Vi har en bilresa på 700 km tillbaka till Freiburg. Vi har en bra bil, Nissan Pathfinder. Vi får dela på chaufförsuppgiften hem.

Trans Germany etapp 4, 4.6.2008 Bad Steben

Thueringen, Bavaria och Frankenwald. I dom trakterna åkte vi dagens etapp. Vid starten började det regna. Det kändes som i Finland. Det kändes inte direkt kallt men beslöt ändå att sätta på vindvästen. Förståss blev det för hett och jag lämnade ifrån mig västen vid första saftstationen.

Vi kunde inte idag heller hållas kvar i ledargruppen. I den ingår ju de bästa herrlagen så det är ju helt naturligt att de håller ett högre tempo än vi. Men det känns som om jag kunde pressa mig mera för att se om jag kunde hänga med. Men bättre att släppa ändå, det kommer fler tävlingar efter det här som jag vill prestera och visa mitt bästa. Jag vill inte köra slut på mig som i Cape Epic. Efter den tävlingen var jag tvungen att vila tre veckor. Nu vill jag toppa formen till kommande EM och WM.

Vid ca 80 km avverkade och med 40 km till mål blev vi tvungna att släppa det ledande damlaget. Vi fortsatte i vårt eget tempo. För mig en dag igen utan att pressa det sista ur mig. Det sista 30km cyklade vi tillsammans med ledande mix laget (dam + herr cyklist) som trampade tandemcykel. Imponerande hur fort de vågar cykla i nerförsbackarna. Damen på tandemcykeln heter Katja Beer, en sann idrottskvinna som kan ta ut sig i en cykeltävling. I de brantaste uppförsbackarna skrek hon av smärta och utmattning men bet i och de kunde ta sig upp cyklandes även i det verkligt branta partierna. Vi åkte i mål samtidigt med dem och fick äran att först vara framme och gratulera dom för ledartröjan som de idag vann tillbaka. Igår förlorade de tröjan på grund av punktering.

Nu har vi 3 etapper kvar. Vädret tycks bara bli bättre (läs varmare). Idag var det lite molnigt men inte kallt. Även ledarna i herrklassen blev ett nytt par idag. Mina gamla lagkompisar från Bianchi, Thomas Dietsch och Martin Kraler, bär ledartröjan nu. Tävlingen lever hela tiden här i Trans Germany.

Trans Germany etapp 3, 3.6.2008

Wow! Vi är i Tysklands vintersport Mekka. Måste vara helt underbart att åka skidor här. Måste ännu åka och kolla in skidskytte stadion och terrängskidstadion. Jag såg några skyltar som indikerade terrängskidningsspåret när vi närmade oss målet på dagens etapp. Några månader framåt och jag får söka fram mina skidor. Ok, det är lite tidigt att tala om kommande vinter med cykelsäsongen nu i full gång. Fortfarande väntar säsongens viktigaste tävlingar på mig.
På morgonen föll lite regn ner från molnen, men regnet avtog ganska snabbt. I starten stod jag bredvid Michael Greis, Tysklands stjärna inom skidskyttet. Han deltar i Trans Germany på MTB och har faktiskt klarat sig riktigt bra. Plötsligt slog det honom att han inte hade satt cykelmätaren på styret. Han sökte och fann mätaren i sin ficka på cykelskjortan just före startskottet gick. Jag sade åt honom att avfyra skott i en WC tävling i skidskytte inte tycks framkalla lika mycket panik som att hitta sin mätare före ett MTB lopp. Han bara skrattade… Men dessa skidskyttar de verkar så lugna, skidar in på stadion och sen efter 30 sekunder är alla svarta prickar på måltavlan vita. Jag har också i min ungdom tagit del i några skidskytte tävlingar. Kommer ihåg att jag avfyrade skotten snabbt utan att råka i måltavlan alltför ofta . Det blev många straffrundor men min styrka var skidåkningen så jag klarade mig ofta bra i dessa tävlingar. Kom på att måste se om jag har möjlighet att delta i ”Star Biathlon” tävlingen nästa vinter. Det är ett skidskytte lopp för kändisar och idrottsstjärnor. Deltagarna får träna några dagar och sen körs tävlingen och den visas live på TV. Det är ett roligt evenemang som folk följer med och ser på.
Nåja tillräckligt med vintersport nu. Tillbaka till dagens etapp och Trans Germany. Vi hade taktiken klar inför loppet: försöka cykla med Cube flickorna. Det visade sig att de var för starka, vi blev efter och förlorade ledartröjan. Det är ändå 4 etapper kvar så vi hoppas att vi kan komma igen i loppet. Alison kämpar på som ett lejon. Får se om vi lyckas ta tillbaka ledartröjan.
Nu skall jag fara och och kolla in denna berömda vintersport ort. Det är inte varje dag man kan komma hit och uppleva Oberhof.

Trans Germany etapp 2, 2.6.2008 Frammersbach-Bischofsheim

Idag har vi mera tid för återhämtning. Starten på etappen var redan kl. 9 och etappen tog ”endast” kring 3,5 timmar. Det gäller här i början att kunna spara krafter, vi har ännu 5 dagar kvar av loppet. Det var e bra dag på MTB-cykeln. Inte helt lätt men dock inte så att jag skulle vara helt utmattad.

Starten var snabb och vi hade ingen chans att hänga med i tätklungan. I ett tidigt skede blev vi och hänga mellan tätgruppen och den andra gruppen i tävlingen. Vi bestämde oss för att invänta in den andra gruppen. Det lönar sig inte och bränna onödig energi, det är lättare att cykla med i en grupp resonerade vi. Hela etappen var vi en del av gruppen och tempot passade o väl. Dock i slutet fick vi lite problem i och med att Alison fick kramper i benen. Cube laget körde hårt i täten och jag försökte hjälpa Alison så mycket jag kunde. Hon är tuff och gav inte upp.

Jag blev också imponerad av de andra cyklisterna i vår grupp. De kom aldrig emellan oss och vi kunde hålla ett öga på varandra under loppet. I Cape Epic var det ofta svårt för andra att förstå att vi vill cykla nära varandra för att kunna hjälpa vid behov. Nu är vi på hotellet. Efter dagens etapp äter vi först något i vårt teams husbil. Vår service fungerar perfekt! Vi behöver bara fundera på att åka cykel så fort i kan. Allt utöver tas hand om team personalen.

Kvällsprogrammet ser ut som i går kväll. Pasta partyt äger rum k1. 19.30. KL. 20 är i på prisutdelningen. Idag blev vi tvåa på etappen efter Cube laget. Vi är nöjda, jag känner mig lugn inför fortsättningen på loppet.

Trans Germany 31.5.2008

Nu står jag inför mitt andra MTB etapplopp någonsin. Nu går tävlingen här i Tyskland. Starten går från Erbach i Odenwald. Min lagkamrat från ifjol, Thomas Dietsch, hämtade mig i Freiburg och vi åkte hit med bil. Nu får vi sen fundera på att lösa problemet hur vi skall få bilen till slutmålet i Seiffen. Vi borde få en chaufför från vår lokala cykel klubb, Rothaus Cube, i Freiburg som lovat köra bilen till sista etappmålet.

Alla de bästa teamen här har service personal med sig. Etapperna har markerade depåer med service möjligheter för cykeln och där kan man också få energi tillskott och mat samt nya vätskeflaskor. Det här är annorlunda jämfört med Cape Epic. I Sydafrika var vi helt ensamma, utan servicepersonal, och ibland tog vätskan slut med kanske en timme kvar till nästa vätskestation. Nu torde servicen under loppen fungera bättre här under Trans Germany.

Jag har redan fäst nummerlappen på cykeln. Första pasta partyt var inte illa. Det är inte varje dag du kan välja mellan 3 olika pasta rätter. Jag testade dem alla. När jag bodde i Italien lärde jag mig att det inte är fel att sätta 2 eller 3 pastarätter på samma tallrik. Detta kallas ”bis eller tris meal”.

Nu är det bara att vänta på starten och den första etappen. Starskottet går imorgon kl. 11. Etappen är 102 km lång. Profilen på etappen visar ”upp och ner”. Målet är i Frammersbach. Denhär orten är speciell för mig för det var här jag vann Europa mästerskapet 2005. Ser fram emot att besöka platsen igen.