Etapp 1, Garmisch-Lermos

Regn, regn och åter regn. Starten gick i Garmisch kl 10.15. Redan 1 timme före start började cyklister söka sig till startområdet. Det hällde ner regn, ca 8 grader. Sjukt! Jag menar vi hade 81km framför oss och 2500 meter stigning som väntade. Jag tyckte 5 minuter var alldeles tillräckligt lång tid att stå och vänta på startskottet. Träffade Sally Bigham vid starten och det var sorgligt att få höra att hon fortfarande hade problem med sina knän. Starkt av henne att vara med i ett cykellopp, ett etapplopp dessutom!

Starten var neutral ända fram till första stigningen. Första backen var en ”mördar backe”, med 18% motlut på 1 km och sen en fortsättning på några km till i mindre brant terräng. Jag låg andra i tävlingen och höll på att åka ifatt Elisabeth Brandau. Tyvärr blev det för mycket för mitt högra, skadade ben. Jag kunde knappt trampa runt. Tårar i ögonen och tankar på att avbryta loppet fick jag se Birgit Soellener cykla förbi. Jag kunde inte följa efter, mitt högra ben tillät inte det.

Jag fick slåss mot tanken inom mig att ge upp. Jag fortsatte ändå envist. Hängde med en grupp manliga cyklister, lite senare var vi uppe med gruppen där Birgit var med i. Jag frös så tänderna skakade, hade en regnväst men den gav mig inte tillräckligt värme. Jag hade också en regnjacka med mig så jag beslöt att dra den på mig. Tyvärr fungerade inte dragkedjan på jackan så halva etappen gick åt att försöka få fast den. Det lyckades inte. Till slut var mina fingrar så kalla att jag inte kunde använda dem mera.

Dagens andra till sista stigning började. Cyklade förbi några manliga cyklister. Cyklade ifatt en grupp herr cyklister och fortsatte med dem. Det var en bra grupp och motvind hade vi så det var bra att sitta i draget i gruppen. Nerför gick allt väl. Jag var mer än 4 minuter efter Elisabeth när det var ca 20 km kvar till mål, ännu återstod ett kraftprov av en backe på 3 km och medelutning på 18%. Jag blev 2:a på etappen. Nöjd får jag väl lov att vara med tanke på skadan jag har att tampas med.

Mitt team hjälper mig enormt. Marco och Mario tar hand om våra cyklar. Jens sköter det mesta, han har alltid maten klar för oss när vi väl kommer i mål. Matthias heter vår massör. Ett stort tack skall de alla ha!

Årets Trans Germany närmar sig

Ännu två nätter återstår och tävlingen börjar. Starten går i Garmisch-Partenkirchen och målet är Bregenz, i Östrrike. Det blir fyra etapper i årets Trans Germany MTB etapplopp.

Jag befinner mig i Bavarien. Hit åkte jag för att träffa min pysioterapeut. Jag fick två behandligar idag för att få bukt med en skada i lårmuskeln. Trött känner jag mig just nu men jag har en bra känsla av att återhämta mig från skadan som jag råkat ut för. Det gäller att inte hoppas på mirakulös förbättring av en sådan här skada, men nu blir den bättre hela tiden. För några dagar sedan var jag en aning pessimistisk till överhudtaget kunna delta i loppet, nu ser allting mycket bättre ut. Målsättningen är att ta sig igenom loppet med ett leende på läpparna!

Transalp etapp 8. 26.7 Andalo – Riva

Sitter vid stranden av Gardasjön. Ett ställe för vindsurfing och paradis för mountainbikeing sägs det. Men jag är kanske inte helt av samma åsikt. Jag har varit två gånger hit och inte tycker jag stället är så märkvärdigt. Att cykla i Scwarzwald är mycket bättre. Vägarna och stigarna här, vid Gardasjön, är fulla med lösa stenar på grus. Inte så kul, du får vara rädd att köra omkull hela tiden.

Dagens etapp gick ut på att komma lyckligt i mål. Jag lät Alison bestämma tempot under etappen och hon cyklade upp för den första stigningen i rasande fart. Så utan att säga ett ord förstod vi båda att vi ville vinna den sista etappen – och det gjorde vi.

Ikväll skall vi festa segern med vårt team genom att gå ut på middag. Imorgon åker jag hem till Freiburg.

Om tio dagar styr jag mot Finland för att hälsa på min familj. Att få besöka mitt hemland är alltid något jag ser fram emot och jag kan knappt vänta på att få komma till min hemstad Karleby på besök.

Transalp etapp 7. 25.7 Kaltern – Andalo

Hett, långsamt tempo och tråkigt. Har inga andra ord att beskriva dagens etapp i Transalp 2008. Tänkte att det tar aldrig slut. Jag känner mig så stark för tillfället och cyklandet är lätt för mig.

Vi trampade på hela dagen med Cube laget. Vi hade tid att prata med flickorna under etappen och det var kul. Efter en etapp finns det inte mycket tid så det blir inte så mycket snack med andra deltagare i tävlingen.

Ett typiskt dagsprogram här i Transalp ser ut som följande: Frukost 7.30 , 7.50 avresa till startområdet, vätska och mat förbereds, 8.50 på startlinjen, 9.00 start… Efter målgången blir det mat direkt. Viktigt att få äta med detsamma det försnabbar återhämtningen väsentligt. Sen blir det hotellet, massage och vila. Kl. 19 blir det pasta party och prisceremonin. Kl. 21.30 är det dags att fara och sova.

Snart blir det pasta för mig – igen. Börjar bli lite motbjudande i detta skede. Hoppas det blir något annat på menyn i Riva imorgon. Vi som tar oss i mål har gjort oss förtjänta av en festmåltid. Vi har ju gjort Transalp på 8 dagar i varierande väderförhållanden, från snöstorm till extrem hetta. Vi deltagare kommer att komma ihåg de vackra landskapen och maten. Lidandet och utmattningen glömmer vi snabbt bara vi når målet. En dag kvar alltså. För en del blir det plågsamt med stor utmattning för andra fint och avkopplande cykling. Hoppas vi kan klassa oss till den senare kategorin.

Transalp etapp 6. 24.7 Naturns – Kaltern

Sjätte etappen inleddes med en lång klättring. Började i långsamt tempo för att spara energi till slutet av etappen. Många cyklister startade i för högt tempo idag och fick lida för det i slutfaserna. Etappen var lång med många klättringar och ett gassande solsken.

Efter första klättringen och den efterföljande nerförsbacken åkte Cube laget ifatt oss. Vi åkte tillsammans med dom uppför nästa långa bergsstigning. För mig var det ganska lätt åkning. Bara hettan besvärade mig en aning.

Jag har alltid en lapp med banprofilen nertecknad i min ficka. Kollade profilen och såg att det fanns en mat depå halvvägs upp längs en lite kortare stigning. Jag tog en flaska av Alison och trampade iväg för att fylla våra dricksflaskor. När jag stack iväg såg jag att Alison också fick en lucka till Cube flickorna. Länge och väl fick jag trampa på, blev nästan desperat, för ingen depå kom upp. Våra dricksflaskor var tomma. Tänkte redan slå av takten och vänta på Alison för att berätta ingen depå finns tillgänglig, samtidigt skymtade jag flaggorna som indikerade matstation. Trampade fram till tälten och fyllde på våra drickaflaskor. Detta var nog i sista stund som vi fick vätskepåfyllnad. Idag var det verkligen hett. Vanligtvis stannar vi inte vid arrangörernas matdepåer, vi har ju vårt eget serviceteam till förfogande. Idag konsumerade vi mera vätska än normalt så vi var tvungna att anlita servicen vid mat stationerna.

Slutet av etappen var mestadels nerförsbacke och i den sista stigningen för dagen cyklade vi ikapp Katrin Schwing. Det var bra att cykla med henne de sista 20km. I slutet försvårades min framfart av stigar med ojämn terräng, framgaffelns stötdämpning slutade nämligen fungera. Det blev ganska jobbigt för armarna och muskulaturen i övre kroppen av skakande styrstång. Cykeln fixas av våran eminenta mekaniker i skick tills imorgon. Utan ett suveränt team som stöttar oss skulle dessa sex etappsegrar varit omöjligt att uppnå.

Två etapper kvar. Ser redan fram emot målet i Riva vid Gardasjön.

Transalp etapp 5. 23.7 Livigno – Naturns

Dagen hälsade på oss med solsken, men det var ändå ganska kyligt I Livigno. Det blev inte heller varmare när vi klättrade upp 40 km till Bochetta di Forcola (2700m). En kall vind drev in över oss.

Jag ville inte pressa mig alltför mycket uppför och Alison fick lov att acceptera det. Det lite lugnare tempot passade henne också väl och vi njöt av de fina vyerna uppför berget. Kom plötsligt ihåg att senast jag var här i Passo Stelvio var för ca 10 år sedan. Då med min team kamrat, Fabiana Luperini. Vi tränade inför Giro d’Italia. Denna gång cyklade jag en MTB cykel längs grusvägar och stigar och tidigare använde jag min landvägscykel i dom här trakterna på asfalt.

Efter nerförsåkningen längs en stig till Umbrailpass tog vi huvudvägen. En fartfylld och skrämmande nerförsbacke tog oss ner mot målet i Naturns. Det var 80km och jag var rädd hela tiden. Vi mötte massor med fordon på väg upp och det kunde ha blivit kollisioner i dom snäva kurvorna. Sista biten var en grusväg, en utmärkt cykelled, med massor av cyklande turister. Hastigheten var 50km/h och vi var tvungna att passera dom i snäv terräng – skrämmande! En del barn på cykelleden blev så skrämda av oss tävlande cyklister att de körde nästan i diket. Fel att ha turister på semester och tävlingscyklister på samma cykelled!! Men vi försökte ta det lugnt och säkert för att inte bli involverade i någon olycka.
Idag var det den längsta etappen av Transalp, men inte den tuffaste. Det tog oss nästan 6 timmar att ta oss igenom etappen, men vi cyklade smart. Tog det lugn i det första 40 km långa motlutet och sedan cyklade vi med en grupp de sista 80 km.

Fint att vädret tycks nu bli bättre. Vi har anpassat oss för kyliga förhållanden nu så nu gäller det att bli bekväm med 30 graders värmebölja. Kanske jag får klaga på hettan imorgon dagens blog…

Imorgon blir det 4000 meter klättring och en totalsträcka på 90 km. Det var fint att få ”återhämta sig idag”…

Transalp etapp 4. 22.7.2008 Scuol – Livigno

Fyra etapper avklarade och fyra kvar att cykla. Idag var det en stentuff etapp eftersom vi cyklade på höga höjder hela dagen. Idag var det snöfall och i nerförsbackarna blev det kallt och kyligt för kroppen. Fina vyer idag men annars inget speciellt som hände. Vi såg aldrig våra motståndare i damklassen och kunde trampa på i skaplig fart.

De danska Norgaard systrarna förlorade andraplatsen åt de tyska Klose systrarna. Hoppas de återhämtar sig och passerar Klose igen. I alla fall tar de inte utomstående hjälp av män i tävlingen. Det var någon i huvudklungan som tyckte att Klose är fegisar. Synd att ha detta missnöje i damernas huvudklunga.

Transalp etapp 3. 21.7.2008 Ishgle – Scuol

Starten gick i regnväder och bara 9 grader varmt. På vägen upp till Idjoch började det snöa just före toppen, på 2700 meter var det – 2 grader. Försökte hålla tillbaka i motlutet, måste spara på krafterna på såna här höga höjder. Ifall man går in ”i väggen” tar det en lång tid att återhämta sig. MTB etapplopp skiljer sig stort från etapplopp som Giro d” Italia och Tour de France. På landsvägen mäts styrkan i hur mycket du klarar av och svara på olika attacker från andra cyklister. Jag kommer ihåg att jag hade svårigheter på hög höjd och fick problem efter 3-4 attacker. Jag har fått mycket erfarenhet av att cykla Girot 4 gånger och Touren 3 gånger, denna erfarenhet har jag nytta av nu.

I detta race har det inte förekommit några nämnvärda attacker. Alla åker sitt eget tempo som passar båda cyklisterna. Taktiken är helt annan jämfört med endagars mtb cykellopp eller linjelopp på landsvägen. En fin upplevelse igen för mig och Alperna är så vackra.

Hoppas regnet och snöfallet slutar nu för i år i denna Transalp tävling. Slutet på dagens etapp var ganska platt och vi kom in i en lämplig grupp av cyklister. Det kändes som om vi fick tid att återhämta oss under de sista 30 km. Bra så! Jag gjorde också nybörjarmisstaget i och med att jag glömde börja äta direkt från början, hade brist på energi. Under de sista 30 km drack och åt jag hela tiden för att ge kroppen extra påfyllning med energi. Energin behövs garanterat, fem dagar kvar av loppet återstår.

Transalp etapp 2. 20.7.2008 Imst-Ishgle

Idag fick jag punktering. Tur I oturen var att det inträffade vid en plankorsning där vi blev tvungna att invänta ett passerande tåg. Jag hann byta innerslangen samtidigt som tåget passerade. Etappen fortsatte efter det på asfalt och gick över till grusväg efter ca 5 km. Vi cyklade ett bekvämt tempo utan att pressa oss för mycket. I den första nerförsbacken gick Alisons framgaffel sönder. Försökte klippa av vajern för att få fjädringen på men det lyckades inte. Hon var tvungen att åka med en styv framgaffel vilket blev jobbigt i nerförsbackarna. Dagens etapp var bara 76 km. Många långa uppförsbackar gjorde etappen ändå tuff, jag var rejält slutkörd i målet. Vädret var bra idag.

Imorgon klättrar vi upp på 2700 meter. De har lovat snöfall på toppen, hoppas det inte blir så.

Transalp etapp 1. 19.7.2008 Fussen-Imst

Blå himmel och solsken från första dagen. Vädret var perfekt, men resten tycktes gå fel idag. Mådde illa redan vid uppvärmingen och jag sade åt Alison att vi får starta i ett lugnt tempo. I första stigningen trodde jag att jag hade fått punktering, min frambroms högg till jämnt och växlarna på min cykel tycktes inte fungera alls. Vid 30km gick vi upp i ledningen och följde med en grupp av cyklister och cyklade fel. Ingen visste vid ett tillfälle åt vilket håll vi skulle cykla och jag använde tiden för att justera felen på min cykel. Så småningom hittade fram till den rätta stigen men det tog inte länge förrän vi hade cyklat fel igen! På andra sidan en bäck såg vi tävlanden trampa fram på den rätta tävlingsleden. En del av oss valde att vada över bäcken och klättra fram till rutten. Jag ville inte bli våt om fötterna så jag vände om och cyklade fram till mbron som tog mig över på andra sidan. Nu var jag minst 5 minuter efter Alison. Cykelleden var full med cyklister och jag cyklade förbi flera hundra cyklister. I 20km jagade jag min teampartner Alison och såg henne till slut näre den längsta stigningen för idag började. I detta skede låg vi 6 i tävlingen. Jag var ändå inte orolig.Ett etapplopp vinner man aldrig under den första dagen av tävlingen.

Ett annat problem idag var servicen. Eftersom en vägolycka varit framme nådde aldrig vårt service team oss. Jag ökade takten i uppförsbacken för att hinna kolla upp om det fanns vatten att få på krönet. Åskådarna blev vår räddning, de gav oss vatten att dricka. Endel av åskådarna hade bara lite vatten med för deras eget bruk men gav det ändå åt oss cyklister, verkligen snällt av människorna. På toppen av berget hade vi passerat de övriga damlagen i tävlingen och låg etta. Nu hade frambromsen börjat krångla igen men jag visste samtidigt att det var 20km till mål och mestadels nerförsbacke. Jag bestämde mig för att inte stanna och rikta hjulet. Dessutom kom vi in i en bra grupp på toppen som passade vårt tempo. Jag har lärt mig från Cape epic och Trans germany att det lönar sig att dra nytta av möjlighetn av att få cykla i grupp, det går lättare då. Ibland har du turen och hittar en grupp att gå med i och andra dagar får du lov att cykla ensam hela tiden. Detta gäller alla damlag. Kritik har riktats mot systrarna Klose, de tycks ha en grupp män som hjälper dom fram i tävlingen. Jag bryr mig egentligen inte om saken, dethär är ju mera en hobby tävling och vi tävlar ju inte om någon mästerskapstitel. Men jag förstår de övriga damlagens kritik, det är ju inte direkt ”fair-play”.

Trots en massa problem med missöden av olika slag lyckades vi klara av motgångarna. Många hårda etapper kvar och vissa av dem går upp på mycket höga höjder. Hoppas vädret visar sitt bästa för oss cyklister. Eventuell kyla och regn skulle göra detta extrema etapplopp ännu tuffare…